"Det var bättre förut"
Den har vi väl alla hört någon gång? Eller vi har alla i alla fall skämtat om det någon gång.
Har ett historia projekt i skolan på gång nu, ska berätta om ens rötter osv. Först ville jag berätta om min farfar och Silkimuotka, en liten by vars namn står på båda sidorna av skyltern brukar jag skämta om. Men just eftersom byn är så liten så fick det bli min mormors hembygd, Kukkola.
Förut har jag inte tänkt på det men jag har ju mina rötter där också... Har tillbringat alla mina sommrar där sedan jag föddes. Men ändå har jag aldrig kännt att jag hört hemma där eller något sånt. Alldrig kännt något som helst band mellan mig och Kukkola. Kanske just därför så känndes det inte så dragande att göra projektet om Kukkola.
Åkte dit bort ihelg bara av en slump men bra var det, för då fick jag ju chansen att fota mormor vid den sista vita forsen längs Torneälv, Kukkolaforsen. Mormor ville först inte vara med men jag övertalade henne. Bilden blev riktigt bra.
Men det mest spännande i det hela är min mormors far, han var en märklig gubbe de. Under 2 världskriget var han smugglare lr han gjorde "jobb". Allting gick bra varje gång och han och dom andra klarade sig varje gång utom en gång... Dom hade inte fått tag på några varor och gick och pratade i vanligt tonläge. Då från ingenstans hoppade en ryss fram. Han tog med dom till en bunker och dom blev utskälda för att använda fel bro. Bara det sedan blev dom släppta. Tur att dom inte hade några varor med sig...
Igår när vi kom hem till mormor så pratade vi lite och det visade sig att hon hade en intressant bok, om Borg Mesch som var en av dom första som fotade i Kiruna. Senare på kvällen tittade jag igenom boken och fastnade för en bild som han hade fotat på en gammal man och i bakgrunden såg man Kiirunavaara innan den blev den gruva vi är vana vid. Men man såg klart och tydligt att det var den, samma form bara lite rundare i kanterna. Även bilderna på det första barnet som är född här i Kiruna, nämligen hon som gav staden det namn den har, Kiruna Söderberg. Under bilden stod det att endast 3 kvinnor har det namnet idag. Då kom jag på, om jag någon gång får en dotter ska hon heta Kiruna i mellan namn. Då kommer hon alltid komma ihåg sina rötter. Och det är viktigt tycker jag.
Idag kom det igen, en snilleblixt från mig då. Tänk hur kul det skulle vara att få leva på en annan tid, när något viktigt hände. Att få vara med och utveckla så att ens barns framtid var bättre än sin egen. Måste låta konstigt i andras öron men det hade jag velat. Komma bort från dagens teknikberoende och komma någonstans vart handarbetet var det viktigaste. Att få vara pilot i den engelska flygvapnet under andra världskriget, eller fast att ha varit med under bygget av järnvägen till Narvik. Bara att vara kokerska där hade jag vela.
Fast visst dom som var med om det kanske inte kände så, dom gjorde nog det bara för pengarna. Men om jag hade kunnat få prata med en rallare som varit med och byggt banan. Så hade jag berättat för honom hur stolt och hur stor respekt jag har för honom och alla andra som var med honom.
Och för den Kirunabo som inte har varit till Rallarkyrkogården någon gång, tycker jag den borde vara dit. Man kan inte gå därifrån utan att känna respekt.
På bilden, kvinnan vid dörren är Svarta Björn eller egentligen Anna Norge. Norge eftersom hon var från Norge. En kvinna som är lika känd som hon är okänd. Henne hade jag velat träffa. Även hon ligger bergravd på Rallarkyrkogården, man tror iaf att det är hon som ligger i Anna Norges grav...
Skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här, just för att jag gillar historia. Men en del saker kommer jag nog skriva med om sedan. Sent nu och skola i morgon.
//Hanna
Har ett historia projekt i skolan på gång nu, ska berätta om ens rötter osv. Först ville jag berätta om min farfar och Silkimuotka, en liten by vars namn står på båda sidorna av skyltern brukar jag skämta om. Men just eftersom byn är så liten så fick det bli min mormors hembygd, Kukkola.
Förut har jag inte tänkt på det men jag har ju mina rötter där också... Har tillbringat alla mina sommrar där sedan jag föddes. Men ändå har jag aldrig kännt att jag hört hemma där eller något sånt. Alldrig kännt något som helst band mellan mig och Kukkola. Kanske just därför så känndes det inte så dragande att göra projektet om Kukkola.
Åkte dit bort ihelg bara av en slump men bra var det, för då fick jag ju chansen att fota mormor vid den sista vita forsen längs Torneälv, Kukkolaforsen. Mormor ville först inte vara med men jag övertalade henne. Bilden blev riktigt bra.
Men det mest spännande i det hela är min mormors far, han var en märklig gubbe de. Under 2 världskriget var han smugglare lr han gjorde "jobb". Allting gick bra varje gång och han och dom andra klarade sig varje gång utom en gång... Dom hade inte fått tag på några varor och gick och pratade i vanligt tonläge. Då från ingenstans hoppade en ryss fram. Han tog med dom till en bunker och dom blev utskälda för att använda fel bro. Bara det sedan blev dom släppta. Tur att dom inte hade några varor med sig...
Igår när vi kom hem till mormor så pratade vi lite och det visade sig att hon hade en intressant bok, om Borg Mesch som var en av dom första som fotade i Kiruna. Senare på kvällen tittade jag igenom boken och fastnade för en bild som han hade fotat på en gammal man och i bakgrunden såg man Kiirunavaara innan den blev den gruva vi är vana vid. Men man såg klart och tydligt att det var den, samma form bara lite rundare i kanterna. Även bilderna på det första barnet som är född här i Kiruna, nämligen hon som gav staden det namn den har, Kiruna Söderberg. Under bilden stod det att endast 3 kvinnor har det namnet idag. Då kom jag på, om jag någon gång får en dotter ska hon heta Kiruna i mellan namn. Då kommer hon alltid komma ihåg sina rötter. Och det är viktigt tycker jag.
Idag kom det igen, en snilleblixt från mig då. Tänk hur kul det skulle vara att få leva på en annan tid, när något viktigt hände. Att få vara med och utveckla så att ens barns framtid var bättre än sin egen. Måste låta konstigt i andras öron men det hade jag velat. Komma bort från dagens teknikberoende och komma någonstans vart handarbetet var det viktigaste. Att få vara pilot i den engelska flygvapnet under andra världskriget, eller fast att ha varit med under bygget av järnvägen till Narvik. Bara att vara kokerska där hade jag vela.
Fast visst dom som var med om det kanske inte kände så, dom gjorde nog det bara för pengarna. Men om jag hade kunnat få prata med en rallare som varit med och byggt banan. Så hade jag berättat för honom hur stolt och hur stor respekt jag har för honom och alla andra som var med honom.
Och för den Kirunabo som inte har varit till Rallarkyrkogården någon gång, tycker jag den borde vara dit. Man kan inte gå därifrån utan att känna respekt.
På bilden, kvinnan vid dörren är Svarta Björn eller egentligen Anna Norge. Norge eftersom hon var från Norge. En kvinna som är lika känd som hon är okänd. Henne hade jag velat träffa. Även hon ligger bergravd på Rallarkyrkogården, man tror iaf att det är hon som ligger i Anna Norges grav...
Skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här, just för att jag gillar historia. Men en del saker kommer jag nog skriva med om sedan. Sent nu och skola i morgon.
//Hanna
Kommentarer
Trackback
