Hanna Linnéa Romark

Vinden blåste i mitt hår och gatan rullade förbi den där dagen då jag var tre år gammal och för första gången förstod vad frihet verkligen är. Pappa sprang bevid och höll i sadeln så att jag inte skulle falla. 
Jag tog ett djupt andetag när jag såg gångbanan och sa åt pappa att släppa cykeln för jag trodde att jag skulle klara av att cykla själv. Jag visste att det skulle bli lite läskigt men jag ville att pappa skulle se att jag klarade av det själv.

När jag stod vid altaret mellan mina största kärlekar, till den ena är jag dotter och till den andra kommar jag snart att bli fru till, och prästen frågade "vem ger bort den här kvinnan?" då fylldes pappas ögon med tårar och han ville inte släppa min arm. Till slut viskade jag i hans öra "Du kan släppa taget om mig nu pappa, jag tror att jag är redo att göra det här på egen hand. Fast det känns fortfarande lite skrämmande men jag vill att du ska veta att det kommer att bli bra".

Jag höll på att dö inombords när jag såg den starkaste mannen jag vet tyna bort på sjukhuset helt i onödan.
"Du vet att han håller sig kvar i livet bara för dig" sa sjuksköterskan
Både min röst och mitt hjärta sprack när jag kröp ner brevid honom i sjukhussängen och sa: "Du kan släppa taget nu pappa. Din lilla flicka är redo att göra det här på egen hand, fast det kommer att bli lite skrämmande. 
Men pappa jag vill att du ska veta att jag kommer att klara mig. Du kan släppa taget nu pappa."

Översättning.

You can let go now daddy.